tills jag får ett liv igen...Detta är snudd på outhärdligt. Jag försöker behålla min positiva anda men det brister rätt lätt.... 

Detta är det värsta jag någonsin varit med om, och då är jag ju ändå 38 år och varit med om en hel del....leva i denna ovisshet om det mesta, kan nog knäcka även den starkaste. Saknar någon att umgås med om dagarna, att ha någonting att göra, få göra någonting annat än detta ett tag...Bara vänta...ringa några samtal, sen vänta, inga svar jag blir klok på, bara vänta... Känns som jag tippar över kanten snart!!!

Känner ångestattacken knackar på min axel hela tiden....  Tårarna som bränner i ögonen.... Är på uselt humör och brinner av på nolltid, finns ingen stubin.... 

Fy faan vad jag vill att detta ska vara över!!!!!!!!