Drömmer intensivt varje natt, och inte är dom särskilt ljuva mina drömmar, mest elände...

Inatt hade jag cancer, långt gången sådan, jag klarade nästan inte av att gå, benen släpades eller rättare sagt fötterna släpades på golvet, det värkte i precis hela mej och jag visste att jag bara hade några dagar kvar att leva. De som fanns runt om mej skulle åka bort och jag kunde inte följa med pga orken såklart. Jag släpade mej till sängen och blev nerbäddad, av vem vet jag inte, någon närstående person bara. Och allt gjorde sååå ont...

Dröm 2

Var i Mora hos mormor, fick hjälpa henne att duscha, hon sitter på toaförhöjningen men det är svårt att ägna mej åt henne för det kryper runt en bäbis därinne som hela tiden ramlar ner i hennes badkar, ramlar med huvudet först och får inte med sej benen, dom är kvar på kanten liksom...om och om igen ramlar bäbis på samma sätt!!

Dröm 3

Det handlade om ett svek av kärleken, han försöker dölja sin nya med lögner, hela hjärtat gör ont och klumpen i halsen kan inte bli större. Gråten är nära och jag är så sårbar, ensam och ledsen. Han hånar mej, flinar elakt & är totalt nonchalant. Svarar med lögner, skrattar åt mej och är bara så jäkla elak...

Jag vaknar med en klump i halsen och är skitdeppig, tar en lång stund innan jag inser att jag drömt....

Var längesedan jag drömde någonting roligt och glatt...  

De vette faan vart den tagit vägen, jag känner den i närheten men kan ändå inte hitta den!!!

 Motivationen...Allt känns trögt, allt känns tungt, inte minst jag, 104 kg, herreguuud, jag börjar bli rätt säker på att hjärtinfarkten är nära, flåsar av allt, har ont i foten, knäna värker och knastrar....Deppar ihop totalt när som helst.

Javisst, det är ju bara att börja, men vart!! Pengarna räcker definitivt inte till nånting annat än det som är gratis just nu!!

Men jag är ju lite på den mörka och krångliga sidan just nu, ser inte riktigt ljuset...

När jag ska göra någonting så vill jag ha det som just jag vill. Dvs, jag vill börja med cambrigde, eller jag måste börja med det, jag tror ju allt blir så mycket lättare och roligare, att tex ta en promenad, jag inbillar mej att kroppen inte kommer göra lika ont om den blir lättare...

Om jag tar en liten promenad nu så kommer jag om möjligare vara ännu grinigare ikväll när jag ojjandes och ajjandes haltar fram här hemma och knappt tar mej nerför den tvära trappan ner på toa!!

Nä, allt känns meningslöst på krångelsidan....  

Mitt inre slåss just nu om att ta bilen till affärn eller gå dit, om jag går blir det en promenad på 2 timmar, tror hundarna skulle föredra promenaden...

Äh ska sura en stund till innan jag beslutar mej för att ta bilen  

Firar min minsting idag på hennes 12 års dag och förundras över tiden...

Minns det som igår, graviditeten, jag är himlans bra gjord men jag är nog inte gjord för att vara gravid hahaa... Jag hoppas gärna över den och tar bäbis direkt istället!! När jag var i 4:de månaden fick jag njursten, ja jo en sån kan ju alla få och för det mesta åker den ju ut också, men inte min inte, den satt fast i urinledaren på höger sida, där låg bäbis som en stoppkloss *L*

Så efter 5 dagar på sjukan beslöt dom sej för att sätta en kateter direkt in i njuren, för den behövdes ju tömmas liksom.... Det var bara med ett käckt skutt hoppa ( läs gråtandes & kravlandes) upp på operationsbordet, fick ligga på mage, inte sååå skönt, och jag var ju havande och för att eventuella komplikationer med bäbis skulle upptäckas i tid kunde dom inte bedöva mej. Japp det gjorde ont, dom skar upp ett hål i höger sida, förde in en slang i njuren och fäste den med någonting som såg ut som ett ankare av ståltråd. Den absolut värsta smärta jag nånsin upplevt, när dom var klara fick jag nåt lugnande minns jag, för att jag skulle sluta skaka av smärta tror jag, eller så ville dom bara vara lite snälla, jag somnade då iallafall....

Vaknade lååångt senare, av det fortfarande gjorde ont, och sen gjorde det ont resten av graviditeten, slangen inne i njuren gjorde ont, själva njurstenen gjorde också ont. Jag åt maxdos av smärtstillande, fick även kronisk urinvägsinfektion så det var antibiotika för det, såret blev infekterat, fick käka pencillin för det.

Sjukskriven med 2 små barn hemma var livet rätt tufft, för oss alla, hade hembesök av sköterska som lade om såret varje dag, smärtan gjorde att jag knappt kunde stå upp, lagade mat & diskade sittandes på en stol med hjul på. Med jämna mellanrum, typ en gång i veckan stod jag inte ut längre, fick då åka in till sjukan, blev inlags några dagar för smärtlindring.... Kunde deras matsedel utantill, jag hade egen hylla i kylen därinne med vatten och dyligt, jag lärde känna alla sköterskor där inne *L*

Och jag kände mej inte gravid, jag var med sten, så jag sa att blev det en kille skulle han heta Sten *S* Min sjuka humor kan då ingenting ta dö på hehee...

Den var beräknad i slutet av januari, men jag var så dålig och tappade gnistan allt mer så jag skulle sättas igång bara det blev nytt år.

Så första januari klockan 8 på morgonen kom jag in, den andra januari kom det lilla pyret ut, en liten tjej, igen *S* Allt gick toppenbra, är ju ingen konst att föda barn tycker jag, är det där att vara gravid som är jobbigt!!!

Det blev en söt liten Lina, 49 cm lång och vägde 3400.

Och idag 12 år senare är hon lite större och bedårande söt.

Grattis älskade unge   //Mamma