Känslor har man/får man av olika anledningar iallafall jag, inget sker utan anledning, alltid finns det en anledning fast man kanske inte vet den speciella säskilda anledningen just då....Och ingen annan människa kan bestämma om jag har rätt att känna/må eller vara just så!!

Om jag är glad så skrattar jag, kanske inte högt alltid, ibland bara ler jag inombords, och det är bara jag som kan bestämma vad som gör mej glad just idag...

Är jag ledsen så gråter jag, inte öppet så alla ser det, jag vänder mej oftast om när tårarna rinner längs kinderna, sätter på musik högt. Och det som gjorde mej väldigt ledsen igår känns inte lika ledsamt just nu...

Orolig är jag ofta, över framtiden, över dåtiden, gjorde jag rätt, hur ska jag göra, vilket ska jag göra först, vad ska jag göra och när. Orolig över min kropp, måtte den hålla, det bara gnager i mej hela tiden, och ingen kan komma och säga "det löser sej" och tro att allt ska gå över, att oron är borta....Den finns där och är min oro...

Hunger är en av de värsta känslorna, jag hatar den, jag är besatt av mat och tänker på det nästan hela tiden, äter för mycket och på fel tider...Det är någonting som gnager i mej, hunger blir till oro, oron gör mej ledsen och jag gråter över att jag hatar att vara beroende av mat..

Mätt, joodå, klart jag blir mätt, föör mätt oftast, äter för mycket, tills jag känner mej sprick och spy färdig, äter fort och mycket, skyndar mej innan jag blir mätt, ja hur mår man sen då....orolig för att pumpen ska säga upp sej, blir ledsen, deppar lite....

Besviken, är lite besviken på mej själv varje dag, jag är inte tillräckligt bra liksom...Det räcker inte att jag lagar mat, diskar, tvättar, städar, fixar me djuren, jobbar, planerar... Jag känner aldrig att jag är tillräckligt bra, eller att jag duger för dem som är mej nära... Jag gör för lite eller på fel sätt, eller så har jag en känsla som inte passar sej just då och nu....Blir ledsen, ännu mer besviken, orolig för hur det ska bli med allt, gråter när ingen ser...

Värk, var längesedan jag hade en värkfri dag, knäna värker, fötterna värker, ljumskarna värker, bröstkkorgen värker, armarna värker och domnar, jag är stor och tjock, kroppen orkar inte med. Blir ledsen och besviken på mej själv som låtit de bli så här, blir orolig, rastlös och hungrig, om någon frågar hur jag mår är det enklast att säga "bra" eller fördjävligt och skratta samtidigt.

När jag är trött vill jag sova, tror det är det mest naturliga att göra då, somnar jag inte så blir jag rastlös och hungrig, hatar att ligga och vara hungrig. Och titta på teve i soffan utan att äta någonting vet jag inte hur man gör längre, det har jag glömt. Så när jag är trött vill jag gå och sova....enkelt va?

Pigg kan jag vara kl 5.30 på morgonen, då jag absolut inte vill vara pigg, finns inte så himlans mycket jag känner att jag kan göra då. Inte ens hundarna är vakna då!! Dricker kaffe och blippar på datan och när resten av familjen vaknar är jag skittrött...Någon som vet vad man kan göra den tiden på dagen? Tar gärna emot tips :)

Grinig är jag också, det är en känsla som kommer med många andra känslor. När det blir för mycket av det eländiga, när det inte finns något stopp på en del tråkiga saker. När det känns som ett tråkigt ekorrhjul. Ja då blir jag grinig, och finns det dessutom ingen att reda ut saker och ting med, då går det inte över så fort heller, känslan sitter kvar, hänger sej fast om min hals, blir en jobbig tyngd på mina axlar, får svårt att andas, ångesten kommer, blir ledsen, allt känns hopplöst. blir besviken, kunde jag gjort någonting annorlunda, varför är det alltid jag, gråter...

Förväntansfull, jodå, trots att jag låter som en väldigt deprimerad person är jag väldigt förväntansfull ibland hahaa... Jag har ju trots allt lyckats med många saker här i livet, och förhoppningsvis är inte livet slut än och jag hoppas lyckas med fler saker....

Jag ska tamejfaan gå ner i vikt, eller få upp konditionen igen iallafall *L*

Och jag tycker livet är spännande och är förväntansfull över hur det kommer bli med allt!!

Rädd, jag är livrädd för mörkret när jag går hem från jobbet på nätterna, eller till jobbet i gryningen, det är kolsvart, ser knappt vart jag går, då är jag rädd, rädd för vad som kan gömma sej i de svarta, vad som kan finnas i busskurerna, eventuella djur som kan finnas, som antagliigen skulle bli lika rädd för mej, rädd för att ramla, rädd för att bli liggandes där i mörkret utan att kunna ta mej därifrån, rädd för hjälplösheten, rädd för ensamheten.

Finns många många fler känslor, en är stress, som jag känner av lite nu, måste hinna med lite innan jobbet....så tack för att du läser mina rader, och gillar du de inte så lade jag ut en varning i första inlägget om att du får skylla dej själv   

//Surkärringen