För 14 år sedan föddes barn nr:2 i skaran :)

Det gick relativt smärtfritt, om en förlossning nu kan vara det, jo det kan den om man jämför hur det blev efter förlossningen...

Som dom för det mesta gör så la dom den nykläckta på min mage, en blå liten filur som inte lät helt okej, hade svårt med andningen, så efter någon minut kommer ett gäng in, läkare gissar jag, konstaterar att hon behöver hjälp. Dom tar med mitt lilla knyte ut i ett annat rum, för att suga ur lungorna.

Under tiden kommer det in en käck sköteska som tycker att vi kan göra lite nytta under tiden, så ut med moderkakan....Check!!

Ligger därinne i sängen en stund och funderar lite över vart dom tagit vägen nånstans.....Hallå....födde jag inte barn nyss!!!! Börjar kännas olustigt...

Kommer in en läkare som talar om att bäbis hade massor av fostervatten kvar i lungorna, vilket är borta nu, men andningen var fortfarande ansträngd för henne så hon har fått åkt till en annan avdelning, den för förtidigt födda barn, och där undersöker dom henne mer noggrant. Men om du tar en dusch och fikar lite så kan du komma ner till oss sen... Jaa, jag är lydig, duschar, fikar tror jag, allt känns himlans mysko....jag vet att jag födde barn nyss, men jag ser inget!!

Efter något som känns som en evighet kommer det en sköterska som ska ta oss ner till bäbis, jag får gå långt, tar nog 5 minuter att gå dit, i andra änden av hela sjukhuset och som nyförlöst känns det som ett maratonlopp!!!

Väl framme får jag inte se henne direkt, blir först förvarnad. Hon ligger i kuvös, med slangar fasttejpade i ansiktet som går in i näsan, syrgas altså, sen diverse andra slangar och mätinstrument som piper och låter...

Hmm okej, ser henne, har lite svårt att tro att just det där är mitt barn, känner mej lite lurad....

Ja, på denna avdelning blir vi då altså kvar, hon i ett kuvösrum, jag i ett eget ensamt rum...

Hon fick infektion på infektion, antibiotikadroppen avlöste varandra, inget hjälpte, hon klarade inte av att syresätta blodet själv, så hon var kopplad till syrgas dygnet runt. Ingen kunde förklara vad som var fel på henne, det bara blir så ibland sa dom, men det brukar gå över när lungorna har torkat upp från fostervattnet, men inte i hennes fall...

Dagarna var fulla av undersökningar & blodprover, men inget svar kom...

Veckorna gick.

Till slut var iallafall infektionen borta, men hon kunde iallafall inte syresätta blodet, så det börjades planera att vi skulle få åka hem, med syrgas... 

Ojojoj, fick gå kurs i syrgas på hjälpmedelcentralen, fick hembesök av en brandman som visade vart flaskorna skulle förvaras, vart skylten utanför dörren skulle sitta, grannarna skulle informeras. Kändes som jag förvarade atombomber i hallen!! Och varje tisdag bromsade en jättelastbil in utanför lägenheten, syrgasleverans!!! De va tider det!!!

Väl hemma på permission, tyckte jag mest att vi åkte in på koll, minns inte hur ofta, minns bara att det var svårt att koppla av, jobbigt att själv hålla koll på allt, hade ju mätare på henne så vi såg hur syret & blodet låg till, jag tror jag tittade mer på den än på henne, kollade den hela nätterna, och dagarna, jag var ett vrak!!

På en koll, jag tror hon var 3 månader, så mådde hon bra... Jag förstod knappt vad dom sa, syrgasen skulle kopplas bort på prov....och det gick skitbra, kunde först nu se hur hon såg ut, utan slangar och tejp i hela ansiktet, sååå söt   

mitt lilla pyre, eller nja, liten var hon ju aldrig, 50 lång och vägde 4500 när hon föddes, för stor för kuvösen, såg ut som en jättemegabäbis bredvid de andra små liven i kuvösrummet där hon bodde de första veckorna....

Idag fyller bruden 14 år, älskade unge vad tiden går fort, önskar dej en toppendag Moa    Bäst jag sätter lite fart nu, har en beställning på tårta *L*

// Mamma